Jag var inne i stan och uträttade några ärenden. Jag åkte hoj såklart!
Väldigt bekvämt då man parkerar på en mc-parkering precis mitt i centrum.
När jag är på väg tillbaks till mc-parkeringen ser jag att det står en gammal
man med käpp (äldre än jag) och tittar på min dåvarande hoj, en K100LT.
När jag kommer fram så lyser han upp och frågar med ett leende:
"Är det du som rår om den här?"
2008-10-06
| D0
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Ivar och bilen.
Det fanns här i stan en man som hette Ivar. Han var född 1912, och när detta utspelade sig var han således ungefär åttiofem.
Ivar var en av alla Pappas bekanta, så därigenom var även jag bekant med honom. Han var en stilig och ståtlig karl, alltid ytterst propert klädd och en riktig charmör, och inte minst väldigt trevlig och ämabel. Medlem i motorklubben, hantverksföreningen, Lionsbroder, golfspelare, egen företagare. Nu har Ni nog bilden klar för Er över hans person.
Utöver det redan uppräknade var han en väldig bilentusiast. Men det var endast ett märke som räknades, och det var MERCEDES. Men inte nog med det, de skulle vara sexcylindriga, och från sextiotalet var det inte fråga om annat än automatlåda dessutom. Jag minns hans 220S av pontonmodellen, denna avlöstes av 220S "fena" för att sedan följas av 250/8 och slutligen en 250 W123. Tvättade gjorde han inte i onödan, en gång om året räckte. I övrigt får vår Herre sköta den detaljen som han sade.
2008-09-17
| D0
| Bana
| FredricF
| Skriv ut
(Kåseriet är inlagt av Goe men är författat av FredricF)
Min historia handlar om en "incident" som jag tänkt mycket på eftersom
den visar på ett strålande sätt att goda mänskliga relationer handlar
om vilja och inte om kemi eller naturlagar och att vi inte alls måste
stanna i de hörn som vi målat in oss i.
Historien har viss
BMW-anknytning eftersom en av huvudpersonerna hade en BMW. Jag tror det
var en K100 men det kan också ha varit en boxer. Jag kommer inte heller
ihåg vad mannen med BMWn egentligen hette men vi kan kalla honom
BMW-Lasse.
2008-09-06
| D0
| Bana
| Anders i Urskogen
| Skriv ut
Jag ska berätta om vår lokala cykelhandlare. Han som inte var något ljus i
skolan pricis. Det var han som lade ner stor möda på att tillverka en
skylt där det stod "CYCKEL & REPERATIONER". Man kunde ju gissa sig
till att det var cykelreparationer han avsåg.
Han gick ut folkskolan med mycket mediokra betyg, men han är snabbtänkt och har stort sinne för affärer.
En dag kom hans gamla mattelärare in i hans affär och den klassiska dialogen utspelade sig.
2008-01-08
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Apoteket brinner!
Det jag nu skall
berätta ligger många år tillbaka i tiden, närmare bestämt utspelades sig den
händelse jag skildrar i nådens år 1927.
I Kinna fanns en originell man som på
vanligt manér fått ett tillnamn. Han nämndes aldrig för något annat än Fritsla
Kalle, vilket på det lokala språket blev "Frischla Kâlle". Han var född någon
gång runt förra sekelskiftet, och som jag mindes honom en gammal man redan på
sextiotalet. Men han hade levt ett hårt liv. Liksom sin broder "Tvålar Bror" som
jag berättat om tidigare var han storkonsument av brända och destillerade
drycker.
"Frischla Kâlle" var rörläggare till yrket. Han hade redan när
detta utspelade sig en stor firma med många anställda. Men framför allt var han
Kinnas pajas nr.1.
Dessutom hade han en stor teatralisk begåvning, allt han
sade och gjorde ledsagades av gester värdiga en dåtida skådespelare. Att han
dessutom hade ett tonfall som passade in till stilen, och talade om sig själv i
tredje person gjorde inte hans uppenbarelse mindre intressant.
Han var
ganska liten till växten, men hans stämma var värdig Anders deWahl.
Detta var
lite bakgrund om huvudpersonen i det drama som jag nu skall återge.
Det
var alltså 1927. Sedan några år fanns det en riktig brandkår på orten, och
brandbilen var nästan ny, bara ett år gammal. Det var en Chevrolet av -26 års
modell. Motorspruta på släpvagn var den också utrustad med.
Plötsligt en dag gick brandlarmet, Apoteket brinner! Eftersom
det var en söndag, och innevånarna fortfarande levde kvar i den gamla tiden, så
gick ju Kinnaborna man ur huse för att hjälpa till. Det var så man gjorde innan
brandkåren blev riktigt organiserad. Farfar och min pappa infann sig
naturligtvis också. Att dessutom min äldste farbror, Sten-Hjalmar, var med i
brandkåren gjorde naturligtvis intresset än större från farfar och pappas sida.
Sten-Hjalmar syns f.ö som andre man från höger, bakom motorhuven på brandbilen.
Pappa var vid tillfället elva år gammal, och det är han som berättat om vad som
hände.
Apotekshuset var ett stort trevånings trähus. Branden hade
utbrutit i den fotoateljé som var belägen högst upp, och det brann
ordentligt.
Folk sprang ut och in för att rädda vad som räddas kunde, medan
brandkåren försökte släcka.
Då plötsligt öppnas ett fönster på tredje våning! Vem uppenbarar sig där
om
inte "Frischla Kâlle"...
--- SE UPP, HÄR KOMMER DET EN SKÄNK! ropar han, varvid han lyckas baxa ut denna stora möbel över fönsterkarmen. När
den landat på marken återstår bara en hög med flisor...
Omgiven av rök
och lågor försvinner han ur synhåll igen. Vad skall han hitta på nu, sägs
det bland dom församlade som skakar sina huvuden och skrattar. Alla väntar
undrande...Men, så plötsligt gör han entré i stora ingången!
Men vad är det
han bär så försiktigt?
Allas huvuden vänds mot honom där han sakta skrider
fram. Men vad i allsin dar är det?
När han sotig och svart kommer ner för
trappan, där inte röken ligger lika tät, går det upp för alla vad han räddat. En
blommig porslinspotta!
Pappa hävdade alltid att den inte ens var
tömd...
Men om den saken får man ju tro vad man vill.
2008-01-07
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Nedanstående berättelse har jag inte skrivit själv. Men jag kan inte låta bli
att publicera den ändå, för den är så fin och gullig på något sätt tycker
jag.
Det är i min Pappas uppsatsbok från Folkskolans femte klass den finns. I
början av höstterminen så skulle han på samma sätt som alla andra skolbarn, både
förr och kanske även nuförtiden, berätta något de upplevt under
sommarlovet.
Pappa var född 1916, så det var alltså i nådens år 1927 han
skrev detta.
Jag saknar scanner, så därför har jag skrivit rakt av, jag har
inte ändrat på vare sig språk eller stavning. Den är stavad och skriven på exakt
samma sätt som den lämnades in. Det enda jag utelämnat är frökens bockar och
anteckningar.
EN BILRESA
Första lördagen i augusti åkte vi bil till
Nyhamnsläge, fyra mil från Helsingborg. Vi åkte från Kinna klockan fem på
morgonen.
Den första staden vi kommo till var Halmstad, dit kommo vi klockan
tio. Infartsporten en del av ringmuren var ännu kvar, den kallas Norre port.
Halmstad var en stor stad, där finnas ett stort regemente.
Nästa stad
var Laholm, där drack vi kaffe, då sade jag: nu dricker vi elvakaffe för att
nu är klockan elva”Sedan åkte vi över Hallandsåsen. Tredje staden var
Ängelholm. Det var en vacker stad, sedan kom vi till Glimminge mejeri. Vi kommo
till Nyhamnsläge klockan fjorton.
Morbror som äro sjökapten ha numera
ett stort sågverk och trävaruaffär och två lastbilar, en Panhard och en Ford.
Han voro ute på Havet under hela kriget, så när han kommo hem efter freden var
han trött på att segla. Då sålde han sitt fartyg. Det voro en fyrmastad Bark han
hadde. Nyhamnsläge ligger ända intill havet, så vi badade var dag. På måndagen
åkte vi till Mölle, en stor badort, också var vi i Krapperups slott. När vi åkte
från Mölle körde vi en annan väg så att vi kommo till Arild.
En dag toge jag
och min lillebror tåget till Mölle. Vi voro borta länge, och när vi kommo hem
fingo vi skäll, för ingen hade visst på hela dagen var vi befunno
oss.
Sedan på tisdagen åkte vi till Höganäs, och från Höganäs till
Helsingborg. Där gingo vi till Kärnan och därifrån kunde vi se Helsingör, sedan
gingo vi till hamnen och där var färjan färdig att gå till Danmark. Där lågo
också två kolångare som hålde på att låssa kol, Och på torget stod Magnus
Stenbock och dalkarlarnas staty
På onsdagen åkte vi hem, men då började inte
hemfärden förrän klockan tio, men vi åkte Västkustvägen. Då kommo vi först till
Ängelholm, den andra var Laholm och den tredje var Halmstad. Där gingo vi och
såg i Stadsparken. Sedan fortsatte vi en annan väg så att vi kom till
Falkenberg. Det var en rätt så stor stad. När vi kom två mil utanför Falkenberg
gick en ring sönder. Då hjälpte jag till att sätta på reservringen. När vi kom
till Varberg körde vi till Apelviken och badade. Där är så långgrunt att jag var
tvungen att gå två hundra meter innan det gick mig till armarna. När vi hade
badat drack vi kaffe, sen åkte vi hem. Vi kom hem halv
nitton.
2008-01-06
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Bönemötet
Det var en varm sommarsöndag på sextitalet. Småstaden låg och dåsade i hettan. Till och med katterna i centrum hade dragit sig undan till något svalt ställe, och orkade inte leva rövare bland silltunnor och gamla väldoftande fisklådor på gården bakom "Feska Kvest´s" affär.
Det var nästan inte en människa ute, dom som inte var vid kusten höll sig inomhus eller i skuggan någonstans.
Ute på Näs hade Filadelfia slagit upp sitt sedvanliga tält och höll bönemöten varje dag under någon veckas tid.
Frikyrkorna hade aldrig haft så många anhängare på orten. Skulle man vara religiös, skulle det vara i Statskyrkan! Så löd den allmänna meningen.
Men det fanns en trogen skara pingstvänner och andra, men de var det liksom ingen som tog på allvar.
"Fila-tältet" hade alltså inte så många besökare. Men en del nyfikna fanns det så klart; det var ju ett gratisnöje, och sådant har alltid tilltalat lokalbefolkningen. Vid ordet "gratis" lystrar dom ungefär som en trickhäst på cirkus gör för piskan...
Men just denna söndagen var det nog många som ångrade att de inte gick dit...
Den lilla menigheten hade just bänkat sig, och Pastorn hade börjat så smått. Då blir det lite oroligt längst bak vid ingången. Vem kommer in om inte Frischla-Kâlle! På sitt sedvanliga sätt så märks han.
Bland dom nyfikna spred sig en förväntansfull stämning, medan den "hällhûvade" delen av besökarna kände sig illa till mods. Vad månde bliva av detta. Pastorn var en handelsresande i Guds ord, och hade ingen aning om vem som trätt in i hans tält.
Bönemötet avancerade så sakteligt framåt. Så kom den punkten när pastorn uppmanade besökarna till att komma fram och vittna om någon Gudsupplevelse de haft.
Om det berodde på värmen eller att Guds ande inte träffat någon av besökarna kan ju vara osagt, men intresset var lågt. Då börjar det rumstera om på sista bänken, det är Frischla-Kâlle som kravlar sig ut till mittgången.
Omgiven av en air av "Sandwalls Guldöl" skrider han värdigt gången fram. Pastorn skiner upp, och ber honom träda fram och vittna. Alla sträcker förväntansfullt på sig för att inte missa något. Den nyfikna delen av publiken på ett gladare sätt än de "hällhûvade" som anar ugglor i mossen...
---Jag var död, och kom upp i himmelen! började Frischla-Kâlle, med en stämma och intonation som hade han varit Jarl Kulle.
---Sankte Per tog emot mig med öppna armar, och visade in mig till Gud Fader, fortsatte han.
--- När jag kommer inför Gud, skiner han upp, vänder sig åt höger och säger till Jesus som sitter där; Flytta på Dig pojk, där skall Fritsla-Kalle sitta!
Pastorn ser ut som om han svalt en citron, medan den nyfikna delen av auditoriet skrattar högt och ljudligt. Dom "hällhôvade" ojar sig, snörper på munnen och suckar.
Ännu en gång hade han gjort sin insats som stan´s clown...
2008-01-05
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Disponenten i Västindien
Vintern
var osedvanligt lång och hård det året, och Disponenten hade varit surare än
vanligt.
De som dristade sig att tilltala honom fick bara ett morrande till
svar. Men så en dag i mars spred sig nyheten som en löpeld;
Disponenten
skall åka på lyxkryssning i Västindien, och han skall vara borta i tre
veckor!
Tilläggas bör att han reste ju inte ensam, hustrun, som hade det förr
inte helt ovanliga förnamnet Fru, skulle naturligtvis följa med.
Det spred
sig en förväntansfull stämning, för i Disponentens frånvaro var det sonen som
var chef, och han var, som jag tidigare nämnt en trevlig karl.
Hr
Disponent och Fru F avreste, och allt var stilla och lugnt på hemmafronten.
Så en vacker dag kommer han åter till fabriken. Semestern hade gjort honom
gott, han var solbränd och grann, och på ett för honom osedvanligt gott
humör.
Efter ett tag fick vi reda på vad som utspelat sig. På finare
lyxkryssningar är det kutym att åtminstone de som har betalt för den finaste
hytten och dyraste resan blir inbjudna att dinéra vid kaptenens bord.
När
denna inbjudan framfördes till Disponenten svarade han följande:
--- Har jag betalt en så dyr resa vill jag väl inte äta ihop med
personalen!
Efter vad det sades uppskattade inte Fru F sin makes
besked!
2008-01-04
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Sura Gubbar
Det hände
sig vid den tiden, i början av sjuttiotalet, att jag skulle ha verkstadspraktik
som det hette. Detta ansågs lämpligt eftersom det var den tekniska banan jag
skulle göra till min.
Min Pappa som kände "Gud och alla människor" pratade
med en bekant som ägde en ganska stor fabrik, ca 130 anställda, om det fanns
möjlighet för mig att arbeta på mek.verkstaden ett år.
Det är väl bara att
hon åker bort och börjar... blev svaret.
Fabriken det gällde hade textil
anknytning, och finns faktiskt fortfarande kvar, trots att den branschen så att
säga har krympt i tvätten.
Ägaren/chefen hade ett ovanligt förnamn, han
hette Disponent. Naturligtvis var det inte det namn han fått i dopet, men det
var inte så många som kände hans verkliga förnamn. Hans efternamn började på F,
så det var alltså Disponet F Pappa talat med.
Låt mig beskriva honom lite
närmre. Åldern var ca sextio, längden knappast en och sjuttio. Hans yttre var en
blandning av brottare och gorilla, kraftig, satt, och han gick med armarna på
det där viset som muskelbyggare och en del andra stöddiga personer gör.
Pomaderat gråsprängt vågigt svart hår i en bakåtkammad frisyr. Ansiktet var en
bulldogs, om Ni kan tänka Er en bulldog som är blåröd i ansiktet. Röst och
tonfall var i paritet med resten av honom... Hans standardklädsel var bruna
välborstade skor med flätad översida, grå byxor, vit skjorta och en gul V-ringad
tröja. Konstigt nog var slips ett för honom ovanligt attribut. Det var bara vid
högtidliga tillfällen den åkte på, då i kombination med en mörkblå
klubblazer.
Det var alltså på hans fabrik jag skulle arbeta, vilket jag
såg fram emot med spänning, eftersom XXX var en fabrik man hört mycket
om...
Där fanns en grundregel som sade:
§ 1. DISPONENTEN har alltid
rätt!
§ 2. Om mot förmodan DISPONENTEN skulle ha fel, gäller automatiskt
§1.
Företaget hade han och hans något yngre bror ärvt av fadern. Brodern
var en ämabel och trevlig man som hette Ingenjör i förnamn.
Men det var
ganska snabbt som Ingenjör F blev utlöst av sin broder. Det fungerade liksom
inte...
Det kunde låta så här under en av disponentens rundvandringar i
fabriken
--- Vem har sagt åt Er att göra på det viset?
--- Ja,
det var Ingenjör F som sa dä...
--- Ni ska inte bry Er om vad han
säger! Ni skall göra som JAG bestämmer!!
Så det var ju inte så
konstigt att det skar sig...
Precis klockan 08°° varje dag körde han in
på gården, längst fram intill den byggnad där han hade sitt vardagskontor, med
ytterdörr rakt ut på gården.
Sedan inleddes hans arbetsdag med att gå runt i
hela anläggningen och hälsa på personalen.
--- Gomorron! sade, nja,
snarare röt han fram på sitt vanliga sätt att tala.
--- Gomorron,
disponenten var det svar han skulle ha för att bli nöjd.
En gång hade han
backat loss det ena stänkskyddet baktill på bilen. Det blev min uppgift att
sätta dit ett nytt.
Det slumpade sig så att han hade varit bortrest några
dagar, med bilen, men så fort han kom tillbaka kom han in i verkstaden och
röt:
--- Varför har inte stänkskyddet blivit monterat ännu??
---
Disponenten har ju inte varit här med bilen...
--- Det spelar ingen roll, det
skall sättas dit!!
Varvid jag fort som en vessla rev med mig lite verktyg
och stänkskyddet och rusade iväg till hans bil.
Innan jag ens hade fått loss
resterna av det trasiga kom han ut igen.
--- Är det inte färdigt ännu, jag
skall ha bilen!
Det var inget annat än att kasta sig undan för att inte
bli överkörd...
Då jag talade om för verkstadschefen hur det gått blev svaret
att jag skulle vakta ut honom och dyka på jobbet igen så fort han kom
tillbaka.
Till slut lyckades det.
En annan gång hade det vid en
nyinstallerad varmluftspanna i en stor lagerhall runnit ut en del eldningsolja,
kanske tio liter. Problemet var att det var asfaltgolv där... Att tillkalla
räddningstjänsten för sådant var ju på den tiden helt otänkbart, lite
olja...
Nåväl, jag skulle torka upp oljan, jag använde trasor och
Absol.
Men eftersom absolut ingenting kunde ske utan Disponentens vetskap
dröjde det ju inte lång stund innnan jag hörde ett morrande
--- Varför
använder Ni inte Oilväck? (Oilväck var ett mycket kraftfullt
avfettningsmedel, tänk på att detta hände för över trettio år sedan, långt innan
det blivit populärt att tala om miljövänlighet, så det var verkligen
effektivt!)
--- Det går inte,det lös.... hann jag säga innan han röt
åt mig, så att jag formligen kände hur mitt hår blåste rakt bakåt
---
ANVÄND OILVÄCK!!!
--- JA, Disponenten! svarade jag.
Jag tänkte
att nu skall han få se det jag inte fick säga färdigt. Så jag hämtade en full
femtonliters hink med Oilväck och tömde på. Under Disponentens överinseende.
--- Nu skall det verka en stund, sade jag och borstade noga in det
med en piassavakvast.
--- Hrmmm blev svaret.
Efter en lämplig tid
drog jag fram en 2" brandslang.
--- Nu är det bäst att Disponenten flyttar
sig så att jag inte stänker på Disponenten, sade jag.
Jag började spola
med fullt tryck, och resultatet blev precis det jag visste att det skulle bli,
nämligen ett f.d asfaltgolv, numera en 15 kvadratmeter stor
grusyta...
Disponenten sade inte ett ord, han blev bara ännu mörkare i
ansiktet, vände på klacken och gick.
Efter bara ett par timmar kom
asfaltfirman och lade på ny asfalt...
Inte ett ord av kritik jag fick,
eftersom jag bara lydde order. På så vis var han verkligen renhårig, bara man
gjorde som han sa, så var det bra. Så på sitt sätt var det en renhårig gubbe i
alla fall!
En dag kom kamreren in i verkstan och utbrast
--- Kors i
taket, jag mötte disponenten på gården, och han skrattade!
--- Nej, det tror
jag inte, det var säkert bara en sur uppstötning, replikerade verkstadschefen
torrt.
Så kan det vara med sura gubbar, man skrattar mest åt dom, i
hemlighet oftast för att inte råka illa ut...
2008-01-03
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
AVLOPPET
-Det är tätt i klosetten! ljöd det förtvivlade skriket genom den stora patriciervåningen där de förnäma
fröknarna Cederfihn bodde. De var systrar, Alma och Beda, döttrar till en av
Kinnas tidiga textilbaroner.
-Ohhh... MEN så hemskt! VAD skall vi ta
oss till?
hördes inifrån våningen när fröken Beda kom trippande på sina
kilklacksförsedda skor.
-Vi MÅSTE få det lagat med EN
GÅNG!
fortsatte hon.
-Vi får försöka få tag på någon fackman på
området...
blev svaret från fröken Alma, när hon, upprörd och synbarligen
illa till mods kom ut från toaletten.
Efter litet funderande kom de fram till
att detta problem var av den arten att de måste vända sig till "Ortens ledande
rörledningsaffär" som det stod i den firmans annonser.
Efter någon timma kom
det en rörläggare. Det var ingen mindre än direktören själv som dök upp,
FritslaKalle i egen hög person!
- I har la' spolat ner dambinder på
skethuset, eller också har I la' använt tinningspapper......
var hans
kommentar när han fått reda på damernas problem.
-MEN MIN BÄSTE HERR JOHANSSON!
var det enda fröken Alma fick fram, den stackars fröken
Beda kunde enbart bidra med ett förskräckt
-Ohhhhh....
innan de med
blossande kinder drog sig tillbaka för att lugna ner nerverna. Detta som han
talat om var ju något förskräckligt, något oerhört, sådana saker talar ju ingen
om. Definitivt inte en karl!
Efter en timma eller två, men säkert efter
flera öl än så, var arbetet klart.
Fröken Alma, den djärvare av de två
systrarna tog mod till sig och frågade med skammens rodnad på sina kinder
FritslaKalle:
-Det fanns väl inga sådana där, eh, ...saker, i
klosetten?
-Nej, blev svaret,
-Men en fyratums
skit går inte i ett tretums rör!
2008-01-02
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Det förhöll sig så att Disponenten har en son, det är i dag han som driver
företaget. Disponenten själv är ju död sedan ett tjugotal år. Sonen, låt mig
kalla honom G, levde i skuggan av sin Fader så länge denne regerade. Men han är
en stilig, charmig och go´karl. Det är mycket av Tom Jones över honom, och
månget är det kvinnohjärta han satt i brand... Ibland försökte han väl att
uppträda som Disponenten, men G var det ingen som tog på allvar, eller var rädd
för.
En råkall, ruggig, slaskig lördagseftermiddag i slutet av februari
hade G, som då fortfarande bodde hemma, tagit bilen fram till Kinna. Det bar sig
inte bättre än att han råkade kollidera med en annan bilist. Inga personskador
uppstod, men en hel del plåtskador. Dock inte värre än att bilen var
körbar.
När han kommer hem så var han ju tvungen att berätta vad som hänt.
Disponenten låg i badkaret och lögade sig med en rejäl whiskygrogg inom
räckhåll.
--- ehhhhmmm...jag har krockat med bilen...
--- Det är
väl bara att lämna in den på verksta´n!
--- Stöööön...eeehhhh...det var med
Fars bil...
Disponenten flög upp ur badkaret så att badvattnet åkte
med, följderna förtäljer inte historien. Kanske lika så gott att dra en
barmhärtighetens slöja över vad som tilldrog sig. Disponenten var ju inte
främmande för att gå handgripligt tillväga, om man så säger...
2008-01-01
| D7
| Bana
| Mimmi
| Skriv ut
Året är 1970. Sensommarsöndag. Kväll. Solen sjunker snart bakom Ekarekullen så klockan är nog snart åtta.
Höstterminen har just börjat och flickan på bänken utanför
"KommunistOlles" kiosk, granne med ESSO-macken i Kinna, känner sig lite
ledsen, ensam, olycklig och deppig. Snart höst, söndagkväll, och i
morgon är det skoldag igen. Livet känns helt enkelt tomt och trist...
Hon önskar att något skall ske i hennes liv, att allt inte bara skall vara meningslöst, utan att det skall finnas en mening med livet!
Men just när hon sitter där och tänker och känner vemodet och
hopplösheten sprida sig inombords svänger det in en moped på "plattan".
Det är Tvålar-Bror, en gammal barberare som kommer på sin Crescent
"2000" eller "månmoped" som dom också kallas på grund av sitt
futuristiska utseende.
Tvålar-Bror ja, han konsumerar mera av brända och destillerade drycker
än han klipper och rakar nuförtiden. Detta är ju i och för sig inte så
svårt, för han har inte många kunder kvar; dom karlar som vågar sig dit
för att rakas gör det med livet som insats och dom som låter sig
klippas av honom ser ut som om dom varit ute för en olycka, hårtestar
och huvudsvålen tävlar om utrymmet på skallen. Kort sagt barbis på
dekis.
Men han har en viss förmåga att få skrattarna på sin sida, dessutom brukar det ofta hända saker omkring honom. Därför rycker hon upp sig ur sin inåtvändhet och tittar intresserat bortåt pumparna.
Han stannar vid mixpumpen, får mödosamt av tanklocket och efter en bra
stund lyckas han ställa in rätt oljeblandning så han kan börja tanka.
"Nisse på Esso" jobbar tydligen i kväll, för det är han som kommer ut
och tar betalt. Det gör dom alltid på den tappen, både han och kollegan
Evert samt den anställde Lasse. Som av någon inte så outgrundlig
anledning går under namnet "Lasse på Esso". Däremot är det underligt
att Evert kallas för "Evert på tappen"... Men Kinnabornas logik när dom
namnger alla människor kanske inte är helt glasklar, tänker hon när hon
sitter där och studerar de båda karlarna.
Nåväl, Nisse går in igen och Tvålar-Bror drar av ett papper på
pappersrullen och torkar av spilld bensin runt påfyllningshålet. Sedan
sätter han sig på mopeden och trampar på pedalen....
Pooofffff.... så är hela mopeden ett eldhav!
Nu händer det visst saker! Mopeden står i ljusan låga, Tvålar-Bror
hoppar av, släpper mopeden och springer, nåja, undan... det brinner och
brinner och hon vet inte vad hon skall ta sig till....
Plötsligt ljuder tyfonen på brandstationen, någon har larmat! Kinna har
fortfarande nästan bara borgarbrandkår. "Nästan"; ja det är två
heltidsanställda där också. Vice brandchefen, som på vanligt
Kinna-manér fått tillnamnet "Anders på Brandstationen", samt
ytterligare en man som heter Ebbe.
Så vid brandlarm kallas de jourhavande brandmännen in med hjälp av en tyfon monterad på brandstationens torn.
Men nu kommer det utspringande en man i Essouniform och med en
brandsläckare i var hand! Det är ju Lasse! Han jobbar visst också i
kväll, och tur är väl det för han är med i brandkåren, så han kan ju
det här!
Med snabba rutinerade rörelser angriper han branden som ännu inte
hunnit sprida sig till den närstående papperskorgen eller, ve o fasa!
någon av pumparna! Scwoschhh... pyyyyysss låter det när han tömmer
brandsläckarna över mopeden, och den röde hanen låter sig som tur är
betvingas denna gången....
Men precis när den sista lågan liksom sträcker på sig och famlar efter
något brännbart att sätta tänderna i så hörs den första brandbilen...
Dom är snabba, Kinna Brandkår!
Men bilarna är ju inte så snabba förstås, tänker hon. Det är ofta jag
kört förbi brandbilarna under utryckning fastän jag åker moped tänker
hon vidare. Det är ju pinsamt, man får stanna och låta dom köra före så
att man kan åka efter för att se var det brinner… Det är Stora
Släckbilen som hörs långt innan den syns. Det är en Ford med
bensindriven sidventils V8 under huven. Pappa har sagt att "det är en
fyrtiosexa" går det genom huvudet på den unga betrakterskan. 100 hästar
har den, det har också Pappa berättat och då måste det vara sant, för
det är Pappas flicka och hon avgudar honom! Dessutom känner han ju både
"Anders på Brandstationen" och Brandchefen Lindahl, så det är säkert
sant!
Ja nu syns den, den kommer för fullt körande ut nere vid Volvo nu, den
låter härligt tycker hon. Det är inte långt kvar hit nu... nu hörs en
brandbil till, och en till… det måste vara Land-Rovern för den är den
enda som har pressluftsirén. Sedan kommer tankbilen stönande, med
astmatiskt låtande elektriska tutor. Det är en Volvo Rundnos. "En
90-hästare, med likadan motor som jag hade i PV60:n" sade Pappa en
gång.
Men stegbilen tar dom visst inte ut i dag. Synd tänker hon, den är så
fin och söt. En öppen Chevrolet från -28 där brandmännen sitter på
längsmonterade bänkar under stegen… den har också sirén, men den som
sitter bredvid föraren har en stor klocka, som en skeppsklocka, vid sin
sida som han kan klämta med.
När Stora Släckbilen, eller "brandbussen" som hon kallar den för sig
själv svänger in på plattan är redan branden släckt. Det bara ryker och
ångar från det som för blott några minuter sedan var en fin
brunbeige-röd moped och som nu endast är ett sotigt och förvridet vrak.
Dom drar för säkerhets skull fram ett skumaggregat och formligen
dränker den stackars Tvålarbrors ännu mera stackars moped i skum så att
den liknar en toppig gräddbakelse.
Brandmännen står en stund och pratar med Tvålar-Bror och Esso-gubbarna, och packar sedan in sina grejor.
Nu är tydligen det spännande slut och brandkåren kör hem igen,
Tvålar-Bror släpar undan vraket av sin fordom så fina Crescent,
begrundar de sorgliga resterna av sitt åkdon, tänder en cigarett, river
sig i huvudet, rycker på axlarna och traskar iväg neråt centrum. Han
skall tydligen inte hem, för han bor ju åt andra hållet.
Plötsligt går det en rysning genom henne, det har blivit så kallt,
hösten är ju på väg och kvällen har plötsligt blivit så kylig.
Hon huttrar lite, sveper koftan tätt om sig, sätter sig på sin moped och kör hem. Nu har det ju i alla fall hänt något denna helgen. Men, att se Tvålarbrors moped brinna upp är ju faktiskt
inte vad jag drömmer om att få vara med om, tänker hon med en suck när
hon sakta puttrar iväg på sin Vicky.>
